Tvära kast!

Igår var det en märklig dag.
Kl 10.15 hade Ellioth en bokad Narkostid på Borås Lasarett. Han skulle dra ut ett par  tänder, som spökat länge. Men som han inte klarat av att åtgärda på vanligt vis inte ens hos specialister.
Vi var där i god tid för att fixa parkering, checka in oss och hitta rätt.  Av någon anledning ska man nästan alltid  längst bort...
Väl där träffade jag ett bekant ansikte från Friskis, som arbetade där. Vi blev väl omhändertagna. Värktabletter togs i förebyggande syfte, det gick bra ända tills det kom en kopp med flytande medicin. Tvärnit!  Den ville han INTE ta. Han är lite för envis för sitt eget bästa ibland. Efter en stund och lite prat och förklaring från en av sköterskorna att det är inget man blir snurrig av, så gav han med sig. Vi fick vänta till 12.30 innan han tillslut var inne i operationssalen. 1,5 timma senare, efter att jag fått i mig dagens första "mål", ett par croissanter och en halv smoothie (då Ellioth skulle vara på fastande mage och jag sympatifastade med honom), så var de färdiga.
Efter uppvak och kisskontroll i vanlig ordning efter operation fick vi åka hem 15.30.
Väl hemma rasade jag... jag grät samtidigt som jag åt och blev alldeles matt och svettig. Dagens omedvetna spänningar kom ikapp mig. Det var tydligen jobbigare än jag själv trodde.
Från det, till att några timmar senare stå på scen på Skene Krog kändes märkligt.
Det är tvära kast i livet ibland. Men allt gick bra. Operationen och spelningen! Idag tar vi det ganska lugnt.

Vi har varit på en husvisning. Det räckte att kliva in huset så kände vi: Nej tack!

Rätt skön känsla faktiskt. Snart startar vi årets julgodisbakning och adventsmyser lite.

Det här med hälsa...

Vad är hälsa för dig?

Hur resonerar du?

Hur tänker du kring kost, träning & välbefinnande?

 

Såhär går mina funderingar och det är också så som jag FÖRSÖKER leva, med några fallgropar här och där förstås. Jag är ju bara människa!

 

Sedan jag utbildade mig till instruktör på Friskis & Svettis, så har träning varit en del av mitt liv. En härlig del, på ett lagom och gött sätt.

Om jag ska nämna vikten, så är det nog en stor anledning till att vågen inte skenar iväg.

Men… Jag har ett stillasittande jobb. Nästan 8 timmar varje dag har jag jobbat sittandes framför datorskärmen. Det har jag de senaste veckorna ändrat på (efter en liten pekpinne på en hälsoundersökning). Jag har förutsättningen att ändra det, då mitt kontor är utrustat med ett höj- och sänkbart skrivbord. Så, nu står jag upp större delen av dagen! Det har visat sig göra skillnad vad gäller förbränning. I vanliga fall brukar jag inte vara särskilt hungrig när jag kommer hem från jobbet. Men det har knorrat rejält i magen nu, bara genom att ben och rygg får arbeta lite extra under dagen. Bra!

Jag dricker dessutom mer vatten nu än tidigare, vilket jag tyvärr alltid har varit urdålig på.

Min kost är inget extraordinärt alls egentligen.

Vi äter bra, varierad mat hemma utan några konstigheter. Grönsaker, fisk, skaldjur, kyckling, kött och diverse tillbehör, så som bulgur, quinoa, fullkornspasta och potatis. Vi försöker dra ner på sockerinnehållet i det mesta och ”överfikar” inte. Vi äter minimalt med färdigmat och halvfabrikat.

Jag har en sambo som tänker likadant och lite längre. Han är väldigt mycket mer disciplinerad, vilket är kanon. Det gör att jag får draghjälpen jag behöver.

Välbefinnande nås av att må bra i både huvudet och kroppen. Så stress är givetvis bra att undvika. Jag är ganska så duktig på det tycker jag själv.

Gör roliga, givande saker med din tid, men glöm inte bort att vila mellan varven.

Man måste helt ”enkelt” hitta sitt sätt. Sättet som fungerar i längden, helst resten av sitt långa liv. Sedan kan man hela tiden lägga till goda vanor. Då blir det ju ännu bättre.

 

Goda vanor, som jag ska lägga till:

*ett träningspass till per vecka

*helgpromenad för frisk luft och dagsljus

*ta med vitaminkick (juice eller smoothie) som frukost/mellanmål till jobbet.

 

Fundera! Hur vill du leva och må?

Ibland kan små, små förändringar ge dig jättestora resultat.

Jag vet att träning kan vara svårt att komma igång med. Men det är faktiskt så att du måste börja, för att komma igång. Tips: Börja nu!

 

Återblickar!

Det finns en rolig funktion på Facebook som heter något i stil med ”Den här dagen”. Den gör små resor bakåt i tiden och berättar vad du gjorde samma datum för till exempel 1, 2 eller 5 år sedan.

Har spanat lite extra bland de inläggen det senaste. För tre år sedan var jag mitt uppe i ett uppbrott och på väg vidare i livet med världens finaste man. Mycket praktiskt och många känslor turades om att ta plats i mitt lilla huvud. Kärleksfulla ord flög omkring mellan oss i cyberrymden. Mycket pirr. Han bloggade på sitt håll och jag på mitt. Dessa inlägg värmer otroligt att läsa nu, även några år senare. Känslorna var och är så starka och jag är så otroligt glad att komma hem till honom, hem till oss varenda dag!

Idag skrivs det inte så mycket längre. Nu finns vi ju vid varandras sida och det är helt underbart.

Vardag är vardag med allt vad det innebär. Men även när det blir tjat och tjafs, så känns det ändå som vi är väldigt trygga med varandra.

Jag uppskattar honom så oerhört!

 

Det är en kärlek, som jag verkligen hoppas att ALLA får uppleva!

 

 

 

En sladdis!

...precis som nattis, snuttis och nappis! Omskrivningar, "förgullningar" av vanliga ord.
I lördags när vi höll på att packa ljudanläggning och resväskor inför vår spelning och senare övernattning hemma hos mig... (jo vi flänger fram och tillbaka bara några veckor till tack och lov.)
...kom jag på att jag nog glömde en av mina allra viktigaste ägodelar, näst efter mobiltelefonen.  Laddaren!
Nja, jag äger faktiskt viktigare grejer. Men herrejösses vad man skulle bli låst utan fungerande mobil. Skulle inte ha något att ringa med här hemma, inget internet, då jag kör endast via mobilen, ingen väckarklocka... kan bli trixigt!
Det slapp bli så eftersom sonens laddare till surfplattan fungerade även till min mobil.
Idag kom, trots det ett kuvert från en omtänksam älskling! I kuverter låg min sladdis! Ja, eller sladd, för att slippa göra ett redan kort ord längre :-)

Vad skulle vara värst om du blev mobillös för någon dag?

Retar upp mig...

Idag startade dagen med en liten diskussion, som snabbt avbröts för att det var dags att börja jobba och för att de som diskuterade med mig nog kände sig lite obekväma för att jag sa emot och att de själva kände sig lite dumma…

Sitter fortfarande och stör mig faktiskt.

Det började med att måndagens fotbollsgala togs upp. Nu kommer jag citera lite hur det lät:

 

    - I måndags, på den där fotbollsgalan när damerna skulle ta emot priser,  ja det blir ju så dumt… De är ju ihop med varandra allihop. Ja nästan alla är ju ihop med tjejer i alla fall… och så när en skulle tacka… Man brukar ju tacka sin man, men så blev det så konstigt när hon sa fru.

 

Min första replik var:

    - Det ÄR ju hennes FRU, då säger man väl fru? Om de är gifta. Förstår inte hur du menar.

 

Det fortsatte:

    - Borde det inte finnas ett eget ord för det då!? Så att man vet…

 

    - Förstår inte alls resonemanget, fortsatte jag. Vad är problemet? Det finns ju redan ord för det! Man   eller fru. Om jag skulle säga ”min fru”, då förstår du väl det handlar om en tjej!? Vad det nu ens har för betydelse…?

 

Grrr… Jag ser lite rött när jag hör sådant och kan inte låta bli att säga min mening.

Det finns absolut områden där jag också har fördomar och behöver lära mig mer och bli bättre. Så jag blir glad varje gång jag blir bevisad fel eller får mig en tankeställare. Jag försöker ha öppet sinne vad gäller det mesta. Mycket för att jag känner ett ansvar att föra vidare goda tankar om människor till mina barn. Hur man än ser ut, vem man än är!

Och jag älskar och blir väldigt stolt när jag hör mina barn säga att man får och kan bli kär i vem man vill och att de till och med rättar varandra om någon säger tjej- eller killeksaker. Det är ju faktiskt Leksaker!  

 

Det blev inget hus!

Det är spännande vilka vägar livet tar en… Inte alltid de mest raka, men det kan blir hur bra som helst i alla fall. Här om veckan, fick jag ett sms med frågan: ”Letar ni fortfarande efter lägenhet?” och ett erbjudande om en fyra i Kinna…

Lite småtveksamma, då vi ju precis fått ett lånelöfte tänkte vi att det ju inte kostar något att gå och kika på den. Sagt och gjort, redan dagen därpå var vi där. En kanonfin, fräsch lägenhet, men nytt kök, badrum med tvätt och torktumlare, härlig uteplats och bra ytor. Dessutom hade vi den här gången första tjing!

Jaha ja… Det var ingen tvekan efter visningen. Vi tackade ja redan morgonen efter. Nu är allt påskrivet och klart, lägenheterna vi har nu är uppsagda och planeringen i huvudet har börjat ta form så smått.

Vad underbart det ska bli att få dela boendet med sin livskamrat och stora kärlek. Det kommer bli så bra så!

Hus får vi fortsätta spana efter. Det är slutmålet såklart. Men det blir skönt att kunna leta i lugn och ro och att ha tid att tänka efter vad vi verkligen vill ha.

 

Meningslöst...

Leta hus är väldigt spännande. Bara tanken på att man inte har en aning om vart man kommer hamna i framtiden är lite kittlande. Vi vet i och för sig att det inte kommer flyttas så himla långt. Men hur huset kommer se ut, eller exakt var det ligger och vilka grannar vi kommer få är ännu ett oskrivet blad.

Som ni förstår är jag flitig besökare på Hemnet under veckorna. Trots det dyker det dessvärre inte upp fler hus ju fler gånger jag tittar. Synd! Då hade vi kunnat välja och vraka vid det här laget.

Jag tog nyligen en kik bland sökträffarna och spanade på ett objekt. Bilder är alltid kul. Mycket bilder! Men så ibland så undrar jag… Är det fotografen som får lite frispel eller är det mäklaren som får lite för mycket feeling när de väljer att lägga upp vissa bilder? Jättefina bilder oftast, men de säger absolut ingenting om huset eller lägenheten! De tar bara plats.

Här är ett bra exempel…

 

 

Nååå… vad säger ni? Ska vi smälla till med ett bud på lite kryddburkar och en virkad duk i en ljus, härlig färg!?

Eller...

Jag hoppas innerligt att säljarna tar med åtminstone mjöl och ägg när de flyttar... Eventuellt vispen med!

Bästa rundan

Haha, jösses ibland blir jag lite trött på mig själv.  Fast beslutsam gav jag mig till sportstugan för utmaningens första runda. 4,2km. Första biten är ju alltid tuff eftersom andningen halkar efter ett par meter.  Men det släppte efter ett tag. När jag hade kommit nästan halvvägs såg jag något vid kanten i mossan. Några gula fina svampar. Jag var ju tvungen då att stanna en kort stund och plocka med mig mitt fynd. Ett par steg till, så såg jag fler. Måste stanna igen... Klättrade upp en liten bit i slänten... där fanns några till. Såpass att händerna inte riktigt räckte till. Så linnet åkte av, jag knöt det i ena änden och fyllde på... traskade runt där bland granar och grenar en stund sedan joggade jag vidare, nu med min lilla påse som last. 4,2 km tog 49 minuter... haha fast jag har aldrig själv hittat så många kantareller bara sådär, så skit i tiden! Jag sprang, lugnt och beskedligt och det kändes helt ok. Nästa pass blir om en vecka. Då borde jag slå min tid... och så hoppas jag att dagens skoskav har gett med sig också!

Pass nr 1

Ja happ, rätt glad idag, lättad! Härligt!

Älsklingen kom till mig igår och vi hade ett möte på banken direkt efter jobbet. Snackade bolån…

En liten strimma ljus gör så otroligt mycket. Nu väntar vi i princip bara på huset med stort H. Vårt hus, där vi ska bo – tillsammans! Där alla barn kan få plats, stora som små och med utrymme för vårt gemensamma intresse. Hoppas det dyker upp snart… Längtar så! Så helst väldigt snart.

Det är Kinna som gäller, så vet du någon som kan vara i säljartagen så viska gärna i mitt öra.

 

Med den här sköna känslan i kroppen och med sol ifrån en blå himmel känns det som en alldeles perfekt dag att starta min träningsutmaning på. I eftermiddag blir det till att snöra på sig löparskorna och ge sig ut en slinga i skogen. Blir spännande att se hur långt jag orkar. Lovar att följa upp!

Hela idén med att nämna utmaningen här är liksom att det ska bli av och för att jag vill slippa komma krypandes och erkänna att jag egentligen är en latmask på två ben.

 

 

Inspiration...

…Det är verkligen A och O!

Vi kikade härom kvällen på programmet En klassiker i Svt. Det är fascinerande att följa människor som utmanar sig själva och gör helt nya saker, eller lägger i en växel till för att bli bättre på det man redan gör. Där handlar det inte heller om några extremsporter, så som djupdykning eller bergsklättring. De cyklar, simmar, springer och åker skidor. Den här säsongen är det en elitlöpare i triathlon, som satsar på att slå totaltiden i en Svenska Klassiker. Han är ju en klass för sig… Sedan är det en medelålders, lätt överviktig man, som bara bestämt sig för att göra det bara för att bevisa för sig själv att han visst är en person som klarar att genomföra saker han tar sig an. Den tredje är en tjej, som satsar på att klara loppen på bästa sätt, genom god planering och bra träning inför loppen.

Den fjärde och sista personen de följer i programmet är trollkarlen och komikern Stefan Odelberg. En kul, social prick som snackar sig igenom utmaningarna med ett leende på läpparna. Han vill testa om en normaltränad person klarar av att fixa en klassiker på vilja, utan specifik träning i grenarna. Spännande!

Hittills har de utfört Vätternrundan och Vansbrosimmet. Viljan att lyckas måste självklart finnas och jag blir otroligt imponerad av att de inte bara ger upp när det gör ont i hela kroppen. Samtidigt blir jag otroligt inspirerad! Inte på att själv göra en klassiker… No way! Men på att sätta upp en egen träningsutmaning.

Det första man måste göra är att bestämma sig!

Så… Här kommer min utmaning:

 

Om sex veckor, ska jag klara av att springa 10 km!

Löppassen är nu inskrivna i kalendern.