Trots

Det var en kollega till Patrik vars fru sa till oss här om året när deras son var 4 år: “Skaffa aldrig en 4-åring!”

Jag börjar faktiskt förstå hur hon menade… ;-)

Saxat från forumet på Familjeliv.se

• “Livet med en 4-åring kan ofta beskrivas som jättarnas kamp med våldsamma sammandrabbningar, en kamp där alla medel är tillåtna. Tidigare har livet med barnet varit ganska enkelt och tätt. Någon gång kring 4-årsåldern kommer man in i en återvändsgränd och känner sig totalt hjälplös. De strategier man använt tidigare i uppfostran och samvaron med barnet fungerar inte längre. Det blir kaos hemma”
• “Föräldrarna känner sig totalt misslyckade. De hör sig själva säga och göra saker de aldrig trott om sig. Men all denna kamp är nödvändig! I sin styrka och känslighet behöver barnen i själva verket kampen”
• “Många av oss föräldrar som tänkt oss en demokratisk och "stillsam" uppfostran där vi lugnt talar barnet till rätta, blir helt förtvivlade när vi inte klarar av att behålla lugnet och själva börjar skrika och gorma och kanske till och med tar hårt i barnet. Vi tycker att vi misslyckats helt och anklagar oss själva:  jag, som är barnets förälder och som älskar henne mest av alla, är den som blir så ursinnig på henne och uppför mig så fel”
• “Kampen är urjobbig, ibland kan man känna att man inte tycker om ungen. Men det är förälderns uppgift att strida med barnet och hjälpa henne ur det här förvirrade tillståndet som 4-årsåldern innebär”
• “Barnet behöver vår ilska och vårt motstånd. Man inte bara får lov att bli fruktansvärt arg på sin trilskandes 4-åring, man bör och behöver bli arg”