Drömmar

Det är spännande. Nu tänker jag inte bara på de man drömmer om nätterna. Det är ett kapitel för sig. Jag är mer inne på drömmar likt önskningar om hur man vill att saker och ting ska vara, kännas eller bli. Just nu måste jag säga att jag  faktiskt lever i  stora delar av min dröm. Jag får ägna mig åt det jag tycker är så fantastiskt roligt, musik och sång. Jag får dessutom göra det tillsammans med en helt fantastisk och kärleksfull människa. Underbart! Men så dyker de där andra drömmarna upp emellanåt, om det man inte ännu har eller har gjort. Det är där i det spännande ligger! Hur kommer det bli?

Det finns såklart drömmar om fortsatt lycka. Drömmar om ett liv med stora delar musik. Men inom en snar framtid vill jag även att drömmen ska innehålla ett varmt, kärleksfullt och trivsamt, gemensamt hem och övriga små äventyr som livar upp vardagen. Skönt att ha en partner, som hjälper drömmarna på vägen!

Trött...

Igår var det slött. Jag var trött och frusen. Det var ju inte i närheten av det goa sommarvädret vi har haft. Så det blev till att krypa upp i soffan bredvid älsklingen efter maten igår kväll och slötitta på en film. Men först tragglade vi lite med en ny låt. Det kan vara lite klurigt. Den här gången har jag en text och lite melodi. Men att sedan förmedla den melodin och få med tonerna man liksom också hör, utan att dem hörs, är inte lätt. I mitt huvud svänger det nog lite mer än vad som kommer ut. Men vi landar nog i något bra tillslut. Ibland måste man vrida och vända lite.

Idag känner jag mig halvdöd, fy fasen. Det är ALDRIG roligt när klockan ringer tidigt på morgonen. Knappt ens om man vet att något superroligt väntar. Jo, kanske då. Men yttepyttelite. Jag önskar att kudden och sängen vore minst lika skön på kvällen.

 

Har försökt ett par gånger...

Men min självdisciplin är inte vad den borde vara. Har liksom inte tålamodet och jag har inte heller tagit mig den tiden, som faktiskt behövs.

Älsklingen sa igår: - Det hade varit kul om du också hade spelat lite gitarr…

Jag kan bara hålla med!

Dock är jag långt ifrån så duktig att jag skulle komma på tanken att spela för andra än mig själv.

Det jag kan, är det jag lärde mig i 4:e och 5:e klass i skolan. Sedan dess har jag inte spelat något i princip. Bara några minuter här och där, när jag varit ensam hemma. Som sagt,  bara små korta stunder. För det gör ju så in i helvete ont i fingrarna när man bara gör det nån gång om året. Man måste ju vara ihärdig och öva, öva, öva och jag tröttnar så fort när fingrarna ändå inte gör som jag har sagt till dem, eller vill…. Gaaah!

Får väl helt enkelt blint lära mig att spela en låt i taget och börja med det lättaste. Plektrum ska vi inte ens prata om.  Vet bara hur de ser ut.

Det kanske kan vara värt ett försök till trots allt. För visst vore det förbannat roligt att kunna!

 

Vi gifte oss...

-Men va fan, har ni förlovat er!? Då får man gratulera i så fall, sa min ena kollega vid fikabordet idag. 

-Ja, svarade jag, men det är två månader sedan. 

Mina fördomar säger mig att om jag hade haft en kvinnlig kollega hade jag knappt hunnit in på jobbet första arbetsdagen efter 9 juni innan det hade avslöjats att det satt en ring på fingret... Och fördomarna, de späddes på lite till när chefen sedan inte ens kom ihåg att sonen var förlovad sedan 20 år. Inte så viktigt liksom... Hehe

-När ska ni gifta er då? blev nästa fråga. 

-Det gjorde vi faktiskt i natt! 

Jösses, så knepigt. Fattade inte riktigt hur det gick till. Men så var det. I drömmen i natt hade vi gift oss. Jag minns ingen ceremoni, inga gäster. Minns inte heller var vi befann oss. Detaljerna jag kommer ihåg var att vi var själva och kom gåendes i en gränd belagd med gatstenar. Längst in i ett hörn stod en surfplatta, stor som en rejäl helkroppsspegel lutad mot väggen. Där kunde man fota sig och välja vilken bakgrund man ville.

Detta gjordes. Sedan satte vi oss ner där på marken. Då ringer Diana, min vän på mobilen. Jag tittar på min nyblivne make och frågar om han hade publicerat nyheten på Facebook. Så var fallet, och jag gissar att hon ville gratulera. Sedan vaknade jag....

Spännande!

En olycka händer så lätt...

Då är det måndag. Helgen är slut. Vilken helg!

Denna gången kan jag inte ösa ur mig massa positiva ord på samma vis som jag ofta gör efter en ledig helg. Den här helgen blev nämligen inte riktigt så bra, som jag hade trott.

Det började ju bra förstås, med en liten familjeträff i fredags kväll. Det var ett tag sedan vi sågs så, så det var väldigt trevligt. Först busade barnen en bra stund på Backagårdsbadet. Efter det beställdes det pizza, som togs med hem till den ena familjen. Denna avnjöts sedan i lugn och ro och vi hann prata lite. Barnen fick ett eget bord ute på altanen och hade roligt där, även om det inte åts så värst mycket.

Ellioth var först ”färdig” efter en tiondels barnpizza och gav sig ut till den spännande lekplatsen i trädgården, som pappan i familjen också använder flitigt som gym. Vi vuxna hann duka fram kaffe och bara smaka på Ninas goda hallonpaj (som jag gärna tar receptet på) innan vi hörde ett ledset barn utifrån. Jag kikade ut över balkongräcket, eftersom jag hörde att det var Ellioth. Han och höll lite om sin arm. Jag bad honom komma in så jag fick titta. Och det var ingen tvekan om att den stackars, lilla armen var av. Bruten. Jahapp…

Tänk, att tanken flög förbi mig när han sprang ut för att leka… och sedan igen när ämnet sjukhus kom upp vi matbordet… Nu blev det så. Märkligt att man får en känsla… Jag drack ett glas vin. Anders lät bli. Säkert på grund av samma känsla.

Vi ringer snabbt för att kolla om vi kan lämna Thilde någonstans. Mormor var hemma som tur var. Dock var det en ledsen Thilde, som helst ville följa med. Resten av festsällskapet lämnades nog i en liten chock när det blev ett sådant abrupt slut. Anders kör in oss till akuten. Släpper av oss utanför. Vilket team. Lugnt, sansat och metodiskt. Tack älskling!

Ellioth halvsover då. Jag bär honom och försöker stötta upp den lilla armen så gott det går. Jag lyckas böja mig så pass att jag kan ta en nummerlapp och precis när vi satt oss ner så är det vår tur. Upp igen. Sätter Ellioth i lucköppningen och de tar alla nödvändiga uppgifter. Där får han sitta kvar stilla tills vi får gå vidare in till ortopeden. Där ser de såklart också med blotta ögat att armen är bruten. Så han får flytande morfin för att stilla smärtan, så att de senare kan gipsa. När morfinet börjar verka blir han väldigt orolig i kroppen och får svårt att sitta still. Jag som försöker hålla hans arm stilla, känner hur jag börjar kallsvettas och bli yr… Får lite hjälp av både Anders och en sköterska att flytta ner från stolen ner på golvet, eftersom jag känner att jag inte fixar att sitta kvar där. På golvet har jag fortfarande Ellioth i knät. Koncentrerar mig på att andas och känner hur det som sägs runt omkring mig nästan ekar i öronen, långt bort. Jag får hjälp att lägga mig mer och Ellioth följer med. Lägger sig på min arm. Golvet blir blött av mig känner jag. Men efter några djupa andetag och ett glas vatten känns det rätt ok igen. Pust! Då får jag bära Ellioth vidare upp till röntgen och det är fixat ganska så fort. Efter lite mera väntan får vi reda på att de väljer att operera och att det då inte blir innan till morgonen. Ellioth blir ledsen, eftersom han tänker på att Thilde inte ville sova över hos mormor. Sötis! När vi sedan ringde, så hade hon somnat i soffan. Säkert orolig för lillebror.

Armen gipsades för natten, så att det skulle lindra lite. Vid 23.45 kom vi upp på barnavdelningen och fick varsin säng. Men innan vi fick sova satte de dit nålen i handen, så att det var förberett för operation. Ellioth kravlade sedan över i den säng som var tänkt till mig och jag fick krypa ner i juniorsängen istället. Vi sov trots allt ganska bra några timmar.

Operationen gick fint och han valde ett rött, snyggt gips. Sedan väntade uppvak och kontroller att fingrar gick att röra, att maten smakade och att han kunde kissa. Hela dagen gick och vi var hemma först vid 18... Trötta allihop! MEN så tapper han har varit vår lille pojk!

Att sedan energin som fanns kvar gick åt till ett gravt missförstånd och feltolkning, som genererade i något jag tror var lite förhastat, orkar jag inte skriva om här…  

 

Karantän...

För ett år sedan kändes det som att jag satt i karantän... det var nog världens längsta veckor. Jag kände mig instängd, övervakad och granskad i allt jag gjorde. Log jag blev det fel. Grät jag undrades det nästan om jag verkligen hade rätt till det. Jag kunde i pricip inte träffa vem jag ville. Helt plötsligt var det som att jag inte var myndig och vuxen nog att tänka själv! Märkligt...

En otrolig, kaosliknande situation som inte var bra för någon just då. Jag var på väg någon annanstans hela tiden och styrde så mycket jag kunde förmå i den riktningen! Rätt var det var så öppnades grinden! Jag kom fram dit jag skulle och dit jag längtade så mycket att det gjorde ont. Kärleken svämmade över och där fanns världens finaste man och väntade tålmodigt trots allt.

Det kan hända mycket på ett år... Vissa saker vill jag helst glömma, men ännu fler fantastiskt fina saker kommer jag för evigt att minnas! Är så otroligt glad och tacksam över att jag hamnade precis just här!

Lite nyheter

Ja, det är väl nytt fast ändå inte. Nyinspelat mer… Låten har väl åtminstone ett halvår på nacken och har spelats live när vi haft spelningar.

Nu som först har den fastnat i digital form.

 

Jag länkar hej vilt!

Gör gärna det samma!

Klicka på bilden så kommer du till vår Facebooksida. Gilla den, så missar du inget!

 

 

 

Vilken start...

Innan jag hann släcka igår kväll kom den en liten Ellioth och kröp ner bredvid. Jag visste redan innan att jag ändå skulle sova på helspänn med risk att försova mig och med ett varmt varm som sprider ben och armar fritt ända intill är det inte lättare att slappna av, även om det är mysigt.

Det sista jag gjorde var i alla fall att höja volymen på mobilen, så att jag säkert skulle vakna på utsatt tid. Men vad fasen hjälper det när man glömt att sätta i laddsladden med 9% batteri kvar…!?!?

Vaknar till, ser att solen letar sig in mellan persiennerna. Det är ljust… Snart borde det nog ringa! Försöker få liv i mobilen… Stendöd. VAD ÄR KLOCKAN? Fick känslan av han hon antagligen redan hade passerat 7.00 Tiden då jag ska vara på jobbet. Lite halvvimsig springer jag upp och fipplar igång TV:n för att få reda på tiden. Klockan i köket har nämligen varit tio över två i flera veckor… står och trippar en stund medans boxen, lika morgontrött som jag drar igång.

05.40! Phew… bara 10 minuter senare än tänkt. Tur! Väcker sömndruckna, fast ändå förvånansvärt pigga barn, föder dem och klär dem och sedan iväg. Inga större bekymmer. Bävar dock för morgondagen.

Thilde var inte alls taggad för fritids och det var ett ledset barn, som inte alls ville vara där jag fick vinka av idag. Jobbigt. Blir väckningen jobbigare imorgon, så får vi hoppas att lämningen går lättare istället. Ellioth, som nu är störst på dagis var inga problem att lämna. Där var det ett leende på läpparna trots lite försiktighet. Nu vill jag verkligen suga ut det mesta som går av sommarens fina eftermiddagar och kvällar samt njuta av sensommarmornar med sol och hög, klar, frisk luft. Sedan skulle jag gärna också vilja ha en solresa inbokat senare när mörkret har lagt sig… Vi får se hur det blir med den saken.

God morgon!

Hur ska jag börja?

Märkte att jag kopplat bort bloggen under större delen av semestern... Vilken semester sen! Heeelt ljuvlig! Vilken väder! Sol och bad i massor, ingen stress. Vi har bara njutit. Precis så, som man tänker sig att man ska innan semestern börjar.

Thilde har plaskat och simmat och det har lossnat och hon vågar mer och mer.

Många timmar har det blivit i bassängen på Kungaberg

Vecka två hade vi en inbokad spelning på Westerndagen i Skene. I solskenet på ett lastbilsflak underhöll vi med egna låtar i 45 minuer. God stämning och fint ordnat.  Lite synd bara att Markbladet fullständigt missat att vi var där... Några bilder togs i alla fall.

Dagen därpå tog vi bussen till lika soliga och varma Göteborg. Mr. Robbie Williams väntade på oss där. Anders barn, som hade fått biljetterna i julklapp precis som jag var också med och vi hade en trevlig eftermiddag strosandes runt och intagandes god mat och dryck tillsammans innan konserten drog igång. Två timmars ren underhållning!

Jag och Thilde tog oss en tjejdag också. Det var hennes födelsedagspresent från mig. Vi började med lite sol, lunch och ett dopp vid Almenäs. Efter det gick vi ett litet varv på stan. Köpte Barbiedockor och glass. Vi checkade sedan in på Scandic och började med att nyttja bubbelpoolen innan vi gick till Restaurang Oliven och smaskade tapas. En mysig dag!

Veckan som gått har varit otroligt lugn och skön. Bara jag och kärleken. Mysdagar med film, en och annan liten joggingrunda, lite kära återseenden och goda middagar. Gott i glasen och massor av njutning av alla de slag. Vi avslutade semestern med lite tårtkalas hos pappa, som fyller 58 idag.

Världens bästa semester faktiskt. Synd bara att den redan är över för den här gången.