En positiv blogg, som lägger fokus på livets stora så väl som små njutningar...
28 mars 2014
Ibland går det snabbt!
26 mars 2014
Ett stim...
Jag upptäckte just en grej…
Förra veckan fattade jag ingenting när jag helt plötsligt hade en BG-inbetalning på mitt lönekonto. Som referens fanns det bara ett långt nummer, som inte sa mig någonting… Brukar man få BG-inbetalningar till ett vanligt bankkontonummer?
Jaja, hur som helst så förde jag över pengarna till mitt sparkonto, Just in Case. Man vet ju aldrig. Det finns ju så många historier om felöverförda pengar.
Men så loggade jag för skoj skull in på min STIM-sida. Där såg jag att jag hade en utbetalningsnota… Bingo! Samma belopp! Haha… Häftigt! Det är rätt stort ändå får jag säga. Min allra första Stim-utbetalning, för musik jag varit med och skrivit och som framförts offentligt. Jag kan dock inte göra några större utsvävningar för 246, 13 kr, men så är det ju bara början också.
24 mars 2014
Allt är bra... Eller?
Begravningen är förbi. Det var en väldigt fin begravning, där huvudpersonen själv hade varit med och regisserat. Musiken var vald av honom själv och det var sedan många fina minnen som delades av människor som känt honom genom åren. Det var så att man gick där ifrån både sorgsen och med ett leende på läpparna.
På vägen hem sedan pratade vi om att jag ju skulle fått massage veckan som gick. Men det var en liten förkylning som satte stopp. Jag säger att det inte är någon panik, eftersom jag inte känner mig så stel eller har känt någon trötthet i ryggen det senaste. På jobbet, morgonen efter rullar jag bak axlarna och hör hur det knakar… Herreguuud! Igår bad jag älsklingen trycka och känna lite. Oj, oj, oj…Oj! Ser INTE fram emot kommande behandling. Det kommer göra ont. Jag var visst lite stel ändå. Hoppsan! Massagen får vänta till slutet av veckan, för först är det träning i dagarna tre och sedan ett cirkusbesök på agendan. Lite mer sång ska läggas också, stämmor och lite fix till vårt bidrag till Svensktoppen nästa. Händelsefull vecka väntar och förutom alla knutor jag tydligen har i nacke och rygg, så är det toppen att heta Marie!
19 mars 2014
Säga hej då...
Allt i livet kan vi inte själva bestämma över. Mycket går, men så är det några grejer vi inte riktigt rår över. Som när livet tar slut. När anhöriga lämnar jordelivet. Min farfar, morfar och mormor finns inte längre kvar i livet. Min farfar gick bort alldeles för tidigt. Han hade mycket bus kvar att göra… Men så blev han tyvärr sjuk i cancer. Min morfar och senare mormor drabbades också av denna hemska sjukdom, men hade i alla fall hunnit leva några fler år. Jobbigt är det hur som helst. Man står hjälplös vid sidan om och kan ingenting göra.
I morgon är det dags att säga farväl till en person, som jag tyvärr inte hann lära känna. En betydelsefull person för min älskade. Jag fick äran att träffa honom två gånger och det är otroligt ledsamt att det inte hann bli fler. En varm, fin person, som jag förstår är saknad av otroligt många. Det kommer bli en fin med sorgsen stund imorgon.
14 mars 2014
731 dagar
Så många dagar har gått… Jag bläddrade igenom min kalender här på jobbet från 2012. På dagen, den 14 mars står det som anteckning: Borås 18.00.
Äntligen hade jag lyckats få loss lite tid efter mycket träningstid, sjuka barn och annan planering. Tid till att få göra något som jag alltid drömt om att göra. Hålla på med musik. Jag skulle lägga sång på en låt, som skulle skickas till tävlingen Svensktoppen nästa. En duett med låtskrivaren själv. En väldigt trevligt, lättsam, lång och snygg man mötte mig i dörren och ett fast handslag utbyttes. Tydligt är nu i efterhand att det där handslaget sa något mer än bara ”Hej på dig, trevligt att träffas!” Det var skrämmande och coolt på samma gång just då. Men med facit i hand, exakt två år senare så vet vi att det måste ha varit meningen.
Idag firar vi lite extra och nu för tiden får han en puss och kram när jag kommer istället för ett handslag.
12 mars 2014
Flåsar och svettas!
Intensiva träningsveckor har det blivit det sista. Nyheten IndoorWalking har kört igång på riktigt på Friskis här i Mark och vi kör fulla pass om kvällarna. Otroligt roligt!
I söndags var det lite extra pirrigt. Det var dags för licensiering. Dags att bli godkänd ledare i denna träningsform, som är riktigt bra konditionsträning. Trots lite smånervositet, så kände jag mig rätt så lugn och guidade gruppen utan större bekymmer genom timman. Själv var jag helt slut när vi körde sista, snabba låten. Men det var bara att ropa i och heja på de andra, så fick jag själv lite extra energi. Licensieringsprotokollet fick kryss i alla Godkänt-rutor. Jag fick många positiva ord samt lite små tips på vägen. Det kändes riktigt gott! Det har varit rätt så lång tid från kursen till det här. Men så har vi inte heller haft några maskiner att träna på förrän någon vecka innan invigningen. Passet har skapats mestadels i huvudet och det visade sig fungera rätt bra.
Som ”riktig” ledare körde jag sedan pass i måndags och igår… svetten fullständigt sprutar och det är helt fantastisk att se hur alla kämpar. För det ÄR jobbigt. Det kan vara riktigt tuff träning om man vill! Efter tre IndoorWalking-pass blir det lite omväxling ikväll med Skivstång/Intervall. Heja mig! Vilken kondis jag får.
Kom och testa du med!
9 mars 2014
Don't wanna work, work, work
För att återknyta lite till gårdagens Melodifestival, som ju slutade rätt bra!
Jag fascineras lite av det får jag säga. Jag har fått för mig att tjuvar och brottslingar i största allmänhet är arbetsskygga av en eller annan anledning. Att många inte orkar arbeta. Ändå tror jag att de jobbar ungefär lika mycket som alla oss andra för att få ihop de stackars pengarna. Om det ens ger något.
Dessutom jobbar de i många fall på obekväm tid, som kvällar och nätter. Själva brotten föregås säkert också av en del planering. Många timmar för relativt lite pengar. Stuprörstjuvarna åkte dessutom fast några timmar senare. Langar man otillåtna medel av olika slag har man garanterat känslan av att vara "jagad" skulle jag tro. Jobbigt att misstro alla och hela tiden se sig över axeln....
Lätta pengar verkar inte finnas.
Så busy, doing nothing blir man verkligen inte rik av.
7 mars 2014
30 öre... är det ens något att diskutera?
Bevittnade en smålustig grej i söndags, eller så var det bara urdumt. Man blir bara så snopen ibland över hur människor är… Jag handlade på Maxi i Borås i söndags innan jag hämtade barnen. Alltid skönt att ha klart så mycket som möjligt inför veckan och slippa lägga extra tid i mataffären. Hittade en kassa med kort kö och ställde mig där. Två personer före… Något hände med kunden som var först… och den som stod på tur, framför mig skakade lite lätt på huvudet, himlade med ögonen och drog på smilbanden… Själv hörde jag inte alls vad det handlade om. Men till slut var de i alla fall klara med krånglet. Mannen framför mig plockar äntligen upp sina varor och kassören säger att kassan sedan är stängd, men jag får stå kvar.
-Det blir 120 kr, säger kassören.
Mannen sätter i sitt kort i kortläsaren och beloppet kommer upp i displayen.
-Du sa 120 kr, här står det 120,30?
-Jo, men det är 120 kr och så försöker han förklara hur det har blivit 30 öre också. Det var två av varorna som genererade ören, som totalt slutade på 30.
Han ville inte riktigt förstå utan drog frågeställningen ett varv till.
Då lade jag mig i diskussionen…
-Hade du betalat kontant, så hade du betalat 120 kr, eftersom ören inte finns i praktiken längre. Men eftersom du har kort dras det exakta beloppet.
Kassören nickade och höll med. Det gick ändå en vända till med: ”Du sa ju…” och ”Det står 30 här…” Till slut fick kunden faktiskt ge sig och låta det svida över. Jag hoppas, när han drar kortet nästa gång att varorna kostar 119,70 så att han får tillbaka sina ören.