Det är spännande med svenska språket, att trixa och fixa med ord hit och dit. Men jösses vad det slarvas bland oss. Det retar mig. Många stör sig på särskrivningar och det gör jag också. När det helt plötsligt, faktiskt betyder något helt annat än vad man tänkt bara för att man inte skriver ihop orden. Ett av de bästa exemplen jag sett är: Häst skjuts en gång i timmen. Det är en vansinnig skillnad att skjuta en häst i timmen, och att erbjuda hästskjuts varje timma.
Något jag hör varje dag i olika sammanhang, men också läser i skrift emellanåt är användandet av han/hon istället för honom/henne.
Meningar som: ”Jag ska säga till han”, ”Titta på hon”, gör att det nästan går ilningar genom kroppen på mig. I min värld skaver det i öronen. Tvärtom däremot, är det nog aldrig någon som använder det fel. Till exempel: ”Henne skulle sjunga”, ”Honom ska ut och springa”.
Jag tror vi har blivit lata och det smittar av sig på barnen och andra i omgivningen. Jag hör hur mina små använder det fel. Jag upprepar gärna det de har sagt då, fast säger rätt och hoppas att de ska höra skillnaden.
Sedan säger min pojk: tarkong (kartong), uppepå-nerpå (upp-och –ner), perseptiler (serpentiner) och så svär han som en liten borstbindare. Det första är rätt charmigt, det sista inte så…
Försök att tänka på under dagen om du själv säger fel, eller hur många gånger du hör han/hon användas fel runt omkring dig. Du kommer häpna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar