Då är det måndag. Helgen är slut. Vilken helg!
Denna gången kan jag inte ösa ur mig massa positiva ord på samma vis som jag ofta gör efter en ledig helg. Den här helgen blev nämligen inte riktigt så bra, som jag hade trott.
Det började ju bra förstås, med en liten familjeträff i fredags kväll. Det var ett tag sedan vi sågs så, så det var väldigt trevligt. Först busade barnen en bra stund på Backagårdsbadet. Efter det beställdes det pizza, som togs med hem till den ena familjen. Denna avnjöts sedan i lugn och ro och vi hann prata lite. Barnen fick ett eget bord ute på altanen och hade roligt där, även om det inte åts så värst mycket.
Ellioth var först ”färdig” efter en tiondels barnpizza och gav sig ut till den spännande lekplatsen i trädgården, som pappan i familjen också använder flitigt som gym. Vi vuxna hann duka fram kaffe och bara smaka på Ninas goda hallonpaj (som jag gärna tar receptet på) innan vi hörde ett ledset barn utifrån. Jag kikade ut över balkongräcket, eftersom jag hörde att det var Ellioth. Han och höll lite om sin arm. Jag bad honom komma in så jag fick titta. Och det var ingen tvekan om att den stackars, lilla armen var av. Bruten. Jahapp…
Tänk, att tanken flög förbi mig när han sprang ut för att leka… och sedan igen när ämnet sjukhus kom upp vi matbordet… Nu blev det så. Märkligt att man får en känsla… Jag drack ett glas vin. Anders lät bli. Säkert på grund av samma känsla.
Vi ringer snabbt för att kolla om vi kan lämna Thilde någonstans. Mormor var hemma som tur var. Dock var det en ledsen Thilde, som helst ville följa med. Resten av festsällskapet lämnades nog i en liten chock när det blev ett sådant abrupt slut. Anders kör in oss till akuten. Släpper av oss utanför. Vilket team. Lugnt, sansat och metodiskt. Tack älskling!
Ellioth halvsover då. Jag bär honom och försöker stötta upp den lilla armen så gott det går. Jag lyckas böja mig så pass att jag kan ta en nummerlapp och precis när vi satt oss ner så är det vår tur. Upp igen. Sätter Ellioth i lucköppningen och de tar alla nödvändiga uppgifter. Där får han sitta kvar stilla tills vi får gå vidare in till ortopeden. Där ser de såklart också med blotta ögat att armen är bruten. Så han får flytande morfin för att stilla smärtan, så att de senare kan gipsa. När morfinet börjar verka blir han väldigt orolig i kroppen och får svårt att sitta still. Jag som försöker hålla hans arm stilla, känner hur jag börjar kallsvettas och bli yr… Får lite hjälp av både Anders och en sköterska att flytta ner från stolen ner på golvet, eftersom jag känner att jag inte fixar att sitta kvar där. På golvet har jag fortfarande Ellioth i knät. Koncentrerar mig på att andas och känner hur det som sägs runt omkring mig nästan ekar i öronen, långt bort. Jag får hjälp att lägga mig mer och Ellioth följer med. Lägger sig på min arm. Golvet blir blött av mig känner jag. Men efter några djupa andetag och ett glas vatten känns det rätt ok igen. Pust! Då får jag bära Ellioth vidare upp till röntgen och det är fixat ganska så fort. Efter lite mera väntan får vi reda på att de väljer att operera och att det då inte blir innan till morgonen. Ellioth blir ledsen, eftersom han tänker på att Thilde inte ville sova över hos mormor. Sötis! När vi sedan ringde, så hade hon somnat i soffan. Säkert orolig för lillebror.
Armen gipsades för natten, så att det skulle lindra lite. Vid 23.45 kom vi upp på barnavdelningen och fick varsin säng. Men innan vi fick sova satte de dit nålen i handen, så att det var förberett för operation. Ellioth kravlade sedan över i den säng som var tänkt till mig och jag fick krypa ner i juniorsängen istället. Vi sov trots allt ganska bra några timmar.
Operationen gick fint och han valde ett rött, snyggt gips. Sedan väntade uppvak och kontroller att fingrar gick att röra, att maten smakade och att han kunde kissa. Hela dagen gick och vi var hemma först vid 18... Trötta allihop! MEN så tapper han har varit vår lille pojk!
Att sedan energin som fanns kvar gick åt till ett gravt missförstånd och feltolkning, som genererade i något jag tror var lite förhastat, orkar jag inte skriva om här…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar