Jo, jag börjar tro att det är så det måste vara. Allt är förberett på ett eller annat sätt. Ibland tar det bara lite längre tid att hitta fram och komma på det. Som hur min och Anders vägar korsades… Börjar man fundera bakåt så är det lite fascinerande.
För si så där, nästan 30 år sedan umgicks Anders nämligen ett litet tag med en tjej, som cirka 15 år senare kom att bli en släkting till mig. Där omkring också, närmare bestämt 28 februari 1986 var Anders och hans kompisar rejält festarsugna och hade planerat utgång på fredagskvällen. Ett mord på Sveriges statsminister höll på att stoppa planerna, eftersom nästan alla dansställen valde att stänga utom ett, i Gislaved. Så gänget åkte dit. För ut skulle de! Den kvällen träffade han en tjej, som också trotsade landssorgen. Hon blev senare mor till deras två, fina barn.
För att göra historien väldigt, väldigt kort… Så flyttade Anders hem till Borås igen efter att de gått skilda vägar. Runt samma tid dök Facebook upp… Där fick han efter ett tag åter kontakt med min släkting. De snicksnackade minnen och musiken kom givetvis upp. Då tipsade hon Anders om att hon visst känner en tjej som gärna sjunger… Guess who?
På torsdag är det ett år sedan jag först knackade på och klev in genom Anders dörr. En lååång resa dit. 30 år… Jag behövde samma 30 år att ”växa till mig”… och nu var jag tydligen redo.
Vem sjutton kunde ana att det skulle bli så här, när en statsminister blir mördad!? Vågar knappt skriva ordet bra i samma mening som statsminister och mördad…. Men fy fan, så jävla bra det ändå kan bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar