Efter den här morgonen, som urartade fullständigt ville jag bara åka hem och gråta en stund för att orka med dagen. Men, det går ju inte. Jobbet väntade idag med, även om jag kom sent.
Det var en lugn morgon idag ända tills vi var halvvägs in i lämnandet. Då kom 6-åringen på att hon ju MÅSTE ha sina vantar just precis NU, där hon stod, där och då! Mitt på gången mellan bilen och dagis! Eftersom vantar är ett kapitel för sig, så hittade jag inte gårdagens par hemma innan vi åkte, men visste att hon hade varmare i facket på skolan. På väg från dagis till skolan sedan, en knapp kilometer, så höll hon nästan på att sparka sönder inredningen i bilen, i alla fall min stolsrygg, samtidigt som hon nog spräckte mina trumhinnor med sitt vrål och skrik. Bara för att jag inte stannande mitt på vägen, så att hon kunde leta i sina jackfickor efter vantarna. Vi letar när vi kommer fram, tyckte jag.
Väl framme totalvägrar hon att gå ur bilen och bara vrålar. Tror nog att hon här till och med har glömt bort varför hon är arg och ledsen. För att hon ens ska höra att jag pratar med henne, måste jag ju tyvärr också höja rösten… Till slut fanns tyvärr inte mycket att göra än att bestämt lyfta ur henne och ställa henne på marken. Färdigdaltat! Pust och stön.
Sedan blev det till att dra och styra henne i rätt riktigt. Inte det lättaste när det skriks och kämpas emot allt vad det går. Hoppas inte allt för många såg och hörde oss! Till slut fick jag nog. Tog ett stadigt grepp om henne, jympapåse, skolväska, frukt och gosedjur och bar henne, trots ivrigt sprattel fram till dörren. Givetvis gick hon inte med in… My God!
När ska det sluta? Man känner sig verkligen helt bedrövligt kass efter dessa bråk, som ju inte ens handlar om stora saker som miljö, världsfred eller pengar… Utan idag om VANTAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar