Jag har svårt att sätta mig in i hur det kommer kännas. Att det kommer kännas är klart som sjutton. Det kommer vara urjobbigt, men Hur jobbigt vet jag inte än. Det får tiden utvisa.
För visst vill man ju kunna träffa sina barn mer än varannan vecka. Dock tror jag att de veckorna kommer kännas otroligt mer värdefulla och uppskattas väldigt mycket mer än vad tiden gör nu. Tiden med barnen uppskattas förstås ALLTID. Bäst att nämna, för att slippa missförstånd. Men kanske inte så mycket som den borde. Man tar de stunderna lite för givet nu tyvärr och hinner inte riktigt vara fullt närvarande. Så är det med mycket annat också… Det är först när man stöter på patrull, som man börjar omvärdera.
Det är jobbigt, men också ganska nyttigt att få sig en liten ”käftsmäll” emellanåt så att man vaknar upp till verkligheten.
En kvart av verklighet, som jag inte kommer sakna alls varannan vecka, inte för en sekund, (tror jag) är morgonbråken. Men den lilla söta tjejen(då monster), som utlöser dem, liksom hennes lika söta lillebror kommer jag såklart längta ihjäl mig efter! Men så vet jag att de kommer få en gladare, mer utvilad och närvarande mamma som orkar engagera sig mer när vi väl ses. Då känns det lite, eller faktiskt mycket bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar