Nej, vem sjutton ska ha TV:n? Vi har pratat lite i omgångar om vem som ska ha med sig vad från huset. Det är ju snart, 4 veckor! Jag hoppas verkligen att det kommer gå smidigt och att vi båda använder sunt förnuft. Hela tiden ge och ta och inte bli gniden, för det förlorar man nog dessvärre mer på i längden än vad man kanske sparar i kronor och ören. Bara båda tänker så. Än känns det ok, men vi har också bara skrapat lite på ytan.
En tanke dock som slår mig i allt detta är hur det oviktiga helt plötsligt känns väldigt, väldigt viktigt. Jag tänker likadant emellanåt. Ta TV:n som exempel… Ingen livsviktig pryl, men den används i och för sig flitigt dagligen. Men det går att klara sig utan några dagar eller veckor och kanske till och med månader. Sedan också med ett begränsat kanalutbud. Hemska tanke… Men det GÅR. Man överlever. Det är inte viktigast.
Anledningen TROR jag är att det är det enda än som faktiskt går att ta på. De stora prylarna man ser varje dag. Resten, i skåp och garderober hör än så länge till en lite annan värld. Likaså känslorna, som antagligen kommer dyka upp. De vet man än inget om.
Hur som helst, vet jag att det kommer ordna sig och svaret från frågan ” Vem ska ha TV:n?” är: Jag!
1 kommentar:
Jag hade ju "tur" där och Sören flyttade till danmark direkt till sin tjej, så han lämnade allt. Det betydde iförsig att jag fick tömma huset själv, men jag fick oxå alla grejer och slapp tjafsa om de. Lycka till!
Skicka en kommentar